Today I woke up in Riga for the first time without a hangover. This I celebrated with running 3km and meditating for half an hour. Yesterday Antoine moved out and took the bus to Vilnius. Antoine is a young and enthusiastic french guy who I met the day I arraived and there were just so many bars we had to try. One in particular was called Tequela Boom and they had 46 different sorts of tequela.
We spent most of the days walking around town taking pictures. And I have even found a place where I can develop my B/W films for a third of the price as home in sweden.
We also met this Latvian guy who used us as an excuse not to go home to his girlfriend. He draged us allong from one bar to the other until we eventually ended up in cuba and met the Norweigians. They are really helpful and friendly these Latvians, espescially as drinking companion. (I just heard that his girlfriend was so pissed on him so she exchanged his shower gel with washing liquid, a mild revenge but still)
Now I'm going to have lunch have a nice day.
Friday, April 18, 2008
Tuesday, April 15, 2008
Potato with food!
Now I am gratefully on firm ground again. I sweat out the last of the sad atmosphere in the sauna just before we arrive in Riga after almost 17 hours at sea. Sun is shining and I'm on my way to find a hostel called "the tiger". The ad says that they have, lockers, Internet and beds from 10€ per night, which is just what I need right now.
On my way to the hostel i find a really good cafe in an old apartment building that looks so worn down that I almost think it's abandoned. On the outside there are broken windows and iron bars visible through the concrete but inside in the cafe, there is a warm and very modern lounge with good music and a pleasant atmosphere. The menu is totally vegetarian and naturally in Latvian so I just order what ever the person in front of me is having.
-Potato with food. Says the girl behind the counter when I ask her what the dish is called. Yes I can see that I say but what is it called? and she looks at me as if I had said something terrible and repeats -Potato with food! I realize that this conversation isn't going to make either of us any wiser so I sit down, shut up and enjoy my Potato with food, and it is absolutely fantastic. After the horrible food on the ferry, Potato with food tastes exactly like heaven with bliss.
On my way to the hostel i find a really good cafe in an old apartment building that looks so worn down that I almost think it's abandoned. On the outside there are broken windows and iron bars visible through the concrete but inside in the cafe, there is a warm and very modern lounge with good music and a pleasant atmosphere. The menu is totally vegetarian and naturally in Latvian so I just order what ever the person in front of me is having.
-Potato with food. Says the girl behind the counter when I ask her what the dish is called. Yes I can see that I say but what is it called? and she looks at me as if I had said something terrible and repeats -Potato with food! I realize that this conversation isn't going to make either of us any wiser so I sit down, shut up and enjoy my Potato with food, and it is absolutely fantastic. After the horrible food on the ferry, Potato with food tastes exactly like heaven with bliss.
17 timmar till Riga
I am in Riga now. I traveled from Stockholm by ferry yesterday and I woke up six thirty this morning to the sound of a Russian cartoon. Five hyperactive monkeys screaming and singing and their striving mother, a poor chimpanzee was trying to keep them all well fed and out of trouble. Actually not at all a bad way to wake up and really amusing even though I couldn't understand a word of what they were singing.
I don't think I'll ever get tired of loud and noisy cartoons. When I was a kid I used to get up seven in the morning and spend the whole morning in front of the cartoons on Sky Channel and Super Channel. That was how I learned to speak English, this morning kind of reminded me of that. Who knows, maybe I can learn some Russian.
The good thing about the ferry is the sauna. I stumbled down there this morning, with frozen limbs and Russian monkeys on speed climbing around in my head and It felt like a sanctuary to step inside the dark and steaming hot room. And of course the usual sauna talk. "Which do you prefer, the Russian or the Finnish sauna? Is life in Sweden better or worse now or before the European Union?"
In exchange of my opinion the Latvian businessman gives his version of the European Union. "I don't like it" he says, "And it's not only because the Danes bought our sugar plants and shut them down, just to sell us sugar at a higher price. They told us it would get cheaper, but instead the price went up. Every year the price for living goes up here, today the average Latvian worker pays half of his salary only to food and rent"
"We had the chance to become an independent nation after the fall of the Soviet union. We are a small country, and we haven't had time to figure out our national identity since the Soviet occupation. At least I think we should have tried to make it on our own. But the main reason I don't like the EU is that those who run the European union put the money before the people, and the people does not even come in second place."
He says he has been in Sweden on a business trip. One of his trucks that he rents out had an accident and he's bringing it home for repairs. I could have asked him how he would think it be possible for him to rent out trucks to Sweden if it weren't for the European Union, but I really don't want to get into that discussion so I let it be.
If the good thing about the ferry is the sauna and the Russian cartoons, the bad thing is almost everything else. The atmosphere is a strange mix between a sleazy cabaret show and a enormously over sized pick up van owned by a sexually neurotic teenager. You can smell old dried up puke and spilled liquor here and there, and most of the crew members have a look on their faces as if they had too much to drink last night and rather would be somewhere else right now.
The cheap food tastes like wallpaper, the shrimp salad looks like it would jump up and kill you just for looking at it and the beer on tap has a foul taste of jeast and badly cleaned pipes. The scene that really freaks me out before I go to sleep in my chair is the two passengers in the closed cafeteria, smoking cigarettes and watching soft porno movies on the cafeteria television. Both in complete absorbed silence as if they were watching something of grave importance and contemplating the ass and pussy of the world.
I don't think I'll ever get tired of loud and noisy cartoons. When I was a kid I used to get up seven in the morning and spend the whole morning in front of the cartoons on Sky Channel and Super Channel. That was how I learned to speak English, this morning kind of reminded me of that. Who knows, maybe I can learn some Russian.
The good thing about the ferry is the sauna. I stumbled down there this morning, with frozen limbs and Russian monkeys on speed climbing around in my head and It felt like a sanctuary to step inside the dark and steaming hot room. And of course the usual sauna talk. "Which do you prefer, the Russian or the Finnish sauna? Is life in Sweden better or worse now or before the European Union?"
In exchange of my opinion the Latvian businessman gives his version of the European Union. "I don't like it" he says, "And it's not only because the Danes bought our sugar plants and shut them down, just to sell us sugar at a higher price. They told us it would get cheaper, but instead the price went up. Every year the price for living goes up here, today the average Latvian worker pays half of his salary only to food and rent"
"We had the chance to become an independent nation after the fall of the Soviet union. We are a small country, and we haven't had time to figure out our national identity since the Soviet occupation. At least I think we should have tried to make it on our own. But the main reason I don't like the EU is that those who run the European union put the money before the people, and the people does not even come in second place."
He says he has been in Sweden on a business trip. One of his trucks that he rents out had an accident and he's bringing it home for repairs. I could have asked him how he would think it be possible for him to rent out trucks to Sweden if it weren't for the European Union, but I really don't want to get into that discussion so I let it be.
If the good thing about the ferry is the sauna and the Russian cartoons, the bad thing is almost everything else. The atmosphere is a strange mix between a sleazy cabaret show and a enormously over sized pick up van owned by a sexually neurotic teenager. You can smell old dried up puke and spilled liquor here and there, and most of the crew members have a look on their faces as if they had too much to drink last night and rather would be somewhere else right now.
The cheap food tastes like wallpaper, the shrimp salad looks like it would jump up and kill you just for looking at it and the beer on tap has a foul taste of jeast and badly cleaned pipes. The scene that really freaks me out before I go to sleep in my chair is the two passengers in the closed cafeteria, smoking cigarettes and watching soft porno movies on the cafeteria television. Both in complete absorbed silence as if they were watching something of grave importance and contemplating the ass and pussy of the world.
Saturday, March 22, 2008
Äntligen april
Äntligen April, almanackan säger att det fortfarande är mars, men jag litar bara på vädret. När man vaknar en vacker morgon och ser att våren är på väg och man ger sig ut på stan med alldeles för lite kläder, bara för att överraskas av en hagelskur strax efter lunch, då vet man att april redan här.
Jag har fickorna fulla av hagel och kan knappt vänta tills det blir april på riktigt. Min båt avgår den fjortonde mot baltikum och därefter bussresan till Minsk. I tisdags var jag på vitryska ambassaden och lämnade in min visumansökan till en stressad tjänsteman som inte var intresserad av att få mig att känna mig välkommen. Come back next tuesday, var allt jag fick höra innan jag for med hissen ner till Svenskt territorium igen. Tekniskt sett har jag redan varit i Vitryssland utan att ens lämna Lidingö.
Tills vidare klarar jag mig bra här i Stockholm, Jag har fått låna en lägenhet av en vän till en vän. Han vill inte bo där själv och jag förstår honom eftersom lägenheten saknar både dusch och toalett på grund av vattenskada. Men april är skämtets och överraskningarnas månad och innan jag vet ordet av har jag blivit befordrad till hotellreceptionist på ett charmigt litet hotell på söder. En kursare till mig arbetar som hotellföreståndarinna och hon låter mig sova över på hotellet mot att jag hjälper till att checka in några sena gäster från Mexico och duka fram frukosten på morgonen. Det passar mig bra. Inte bara för att jag behöver någonstans att sova, duscha och bajsa utan också för att jag blir lätt rastlös av att bara gå omkring och vänta på visum. Det är kul att få jobba lite ibland också.
Just nu sitter jag i läsesalen på Kulturhuset och skriver. De har en lyssnarhörna med sköna fåtöljer och hörlurar där man kan beställa nästan vilken musik som hellst. När jag frågar bibliotikarien om de har Fria Proteaterns inspelningar med Vysotskijsånger försvinner han in på lagret en stund och kommer snart tillbaka med en härligt raspig vinylskiva. Han frågar mig vilket nummer jag sitter vid och jag kastar en hastig blick genom salen.
Det sitter en stor karl med ett runt, rött ansikte i en fåtölj och ser ut som lyckan själv. Han ler stort och verkar helt försjunken i musiken han lysnar på. Han ser ut som en jazzmusiker och jag gissar att han lyssnar på en skiva med Arne Domnérus. Han verkar trivas så bra att jag bestämmer mig för att slå mig ner i närheten av honom. Nummer 23 säger jag och väljer en plats med utsikt över hötorgsskraporna som inte är alltför långt bort från killen med smilet. Kanske kan han smitta av sig lite av sitt sköna leende på mig. (När jag tittar på honom över axeln tittar han upp och ser mig rakt i ögonen, jag nickar lite harmset och tittar bort.)
När jag har lyssnat en stund på Vysotskij och skrivit lite, går jag tillbaka till bibliotekarien och letar igenom musikkatalogen. På första bladet hittar jag en skiva med Arne Domnérus, den heter "Pawnshop Blues" och jag ber honom sätta på den åt mig. Jazzfarbrorn sitter fortfarande kvar och när jag ska passera honom makar han på sina ben. Jag slår mig ner i fåtöljen igen och kränger på mig lurarna igen. Tonerna till "Somewhere Over The Rainbow" porlar in i mina öron. Det fungerar, en lång stund kan jag varken skriva eller tänka. Allt jag förmår är att sitta och le och jag låter tonerna massera hjärnan som vatten från en springbrunn.
Det slår mig att Arne Domnérus saxofon inte bara är ett musikinstrument, utan mer av en massagemaskin som kan sträcker sig in genom öronen och masserar hjärnan inifrån. Tonerna ligger precis innanför huden på mig och det är som att de hela tiden skämtar lite med varandra, fintar, försvinner och dyker upp igen på helt oväntade ställen. Inte undra på att han är så lycklig tänker jag. Jag bestämmer mig för att jag måste fråga vad han lyssnar på - vid det här laget är jag övertygad om att mannen med leendet också lyssnar på Domnérus - men när jag vänder mig om igen har han försvunnit.
När jag har lyssnat färdigt frågar jag Bibliotekarien. Nr 31 säger jag, han som satt där, vad lyssnade han på? Bibliotekarien bläddrar lite bland några album, hittar nummer 31 och lyfter ner ett svart skivomslag som han räcker över till mig "E-type" säger han med ett neutralt tonfall.
Jag har fickorna fulla av hagel och kan knappt vänta tills det blir april på riktigt. Min båt avgår den fjortonde mot baltikum och därefter bussresan till Minsk. I tisdags var jag på vitryska ambassaden och lämnade in min visumansökan till en stressad tjänsteman som inte var intresserad av att få mig att känna mig välkommen. Come back next tuesday, var allt jag fick höra innan jag for med hissen ner till Svenskt territorium igen. Tekniskt sett har jag redan varit i Vitryssland utan att ens lämna Lidingö.
Tills vidare klarar jag mig bra här i Stockholm, Jag har fått låna en lägenhet av en vän till en vän. Han vill inte bo där själv och jag förstår honom eftersom lägenheten saknar både dusch och toalett på grund av vattenskada. Men april är skämtets och överraskningarnas månad och innan jag vet ordet av har jag blivit befordrad till hotellreceptionist på ett charmigt litet hotell på söder. En kursare till mig arbetar som hotellföreståndarinna och hon låter mig sova över på hotellet mot att jag hjälper till att checka in några sena gäster från Mexico och duka fram frukosten på morgonen. Det passar mig bra. Inte bara för att jag behöver någonstans att sova, duscha och bajsa utan också för att jag blir lätt rastlös av att bara gå omkring och vänta på visum. Det är kul att få jobba lite ibland också.
Just nu sitter jag i läsesalen på Kulturhuset och skriver. De har en lyssnarhörna med sköna fåtöljer och hörlurar där man kan beställa nästan vilken musik som hellst. När jag frågar bibliotikarien om de har Fria Proteaterns inspelningar med Vysotskijsånger försvinner han in på lagret en stund och kommer snart tillbaka med en härligt raspig vinylskiva. Han frågar mig vilket nummer jag sitter vid och jag kastar en hastig blick genom salen.
Det sitter en stor karl med ett runt, rött ansikte i en fåtölj och ser ut som lyckan själv. Han ler stort och verkar helt försjunken i musiken han lysnar på. Han ser ut som en jazzmusiker och jag gissar att han lyssnar på en skiva med Arne Domnérus. Han verkar trivas så bra att jag bestämmer mig för att slå mig ner i närheten av honom. Nummer 23 säger jag och väljer en plats med utsikt över hötorgsskraporna som inte är alltför långt bort från killen med smilet. Kanske kan han smitta av sig lite av sitt sköna leende på mig. (När jag tittar på honom över axeln tittar han upp och ser mig rakt i ögonen, jag nickar lite harmset och tittar bort.)
När jag har lyssnat en stund på Vysotskij och skrivit lite, går jag tillbaka till bibliotekarien och letar igenom musikkatalogen. På första bladet hittar jag en skiva med Arne Domnérus, den heter "Pawnshop Blues" och jag ber honom sätta på den åt mig. Jazzfarbrorn sitter fortfarande kvar och när jag ska passera honom makar han på sina ben. Jag slår mig ner i fåtöljen igen och kränger på mig lurarna igen. Tonerna till "Somewhere Over The Rainbow" porlar in i mina öron. Det fungerar, en lång stund kan jag varken skriva eller tänka. Allt jag förmår är att sitta och le och jag låter tonerna massera hjärnan som vatten från en springbrunn.
Det slår mig att Arne Domnérus saxofon inte bara är ett musikinstrument, utan mer av en massagemaskin som kan sträcker sig in genom öronen och masserar hjärnan inifrån. Tonerna ligger precis innanför huden på mig och det är som att de hela tiden skämtar lite med varandra, fintar, försvinner och dyker upp igen på helt oväntade ställen. Inte undra på att han är så lycklig tänker jag. Jag bestämmer mig för att jag måste fråga vad han lyssnar på - vid det här laget är jag övertygad om att mannen med leendet också lyssnar på Domnérus - men när jag vänder mig om igen har han försvunnit.
När jag har lyssnat färdigt frågar jag Bibliotekarien. Nr 31 säger jag, han som satt där, vad lyssnade han på? Bibliotekarien bläddrar lite bland några album, hittar nummer 31 och lyfter ner ett svart skivomslag som han räcker över till mig "E-type" säger han med ett neutralt tonfall.
Subscribe to:
Posts (Atom)