Jag sluter ögonen bara för en kort stund och när jag öppnar dem igen är jag i Litauen. Bussen stannar vid en ödslig mack vid landsvägen och jag kliver av för att köpa cigaretter och vatten. Det är först när expediten vägrar ta emot mina Lettiska mynt som jag förstår att vi har bytt land. Jag betalar med kort och vi väntar tålmodigt under tystnad på att transaktionen skall godkännas. När jag kommer ut igen har chauffören redan startat motorn och alla väntar bara på mig.

Desto märkbarare är gränsövergången mellan Litauen och Vitryssland. Gränsen markeras av ett smalt kalhygge och ett manshögt stängsel. Den första person som möter oss på den vitryska sidan är en kvinna i trettioårs åldern med dunjacka, handväska och höga klackar. Hon huttrar i vårblåsten och ser ut som om hon väntar på någon eller som om hon helst skulle vilja vara någon annanstans. Hon tittar på bussen med en föraktfull min och vänder sig sedan bort.

En kvinnlig tulltjänsteman kontrollerar våra pass och säger åt oss att kliva av bussen och ta med oss allt vårt bagage. Sedan lämnas vi ståndes på led i en kall vänthall, vi får formulär att fylla i och till slut låter de oss passera. Vårt bagage körs genom en stor röntgenmaskin av samma sort som de har på flygplatser. Det märkliga är att ingen verkar uppriktigt intresserad av inehållet. Det är som om de inte alls är intresserade av oss utan mest gör vad protokollet kräver.

Jag har svårt att bli av med känslan att de när som helst skall säga att jag inte får komma in, att det har blivit något misstag. Att mitt visum inte är giltigt längre. Men till slut låter de oss kliva ombord på bussen igen. Alla utom jag. Jag har fyllt i mitt formulär fel och måste göra om det igen. Tulltjänstemannen gör sig ingen brådska, det viktigaste är att formuläret blir rätt ifyllt, trots att en ny kö redan börjar formas bakom mig.