Äntligen April, almanackan säger att det fortfarande är mars, men jag litar bara på vädret. När man vaknar en vacker morgon och ser att våren är på väg och man ger sig ut på stan med alldeles för lite kläder, bara för att överraskas av en hagelskur strax efter lunch, då vet man att april redan här.
Jag har fickorna fulla av hagel och kan knappt vänta tills det blir april på riktigt. Min båt avgår den fjortonde mot baltikum och därefter bussresan till Minsk. I tisdags var jag på vitryska ambassaden och lämnade in min visumansökan till en stressad tjänsteman som inte var intresserad av att få mig att känna mig välkommen. Come back next tuesday, var allt jag fick höra innan jag for med hissen ner till Svenskt territorium igen. Tekniskt sett har jag redan varit i Vitryssland utan att ens lämna Lidingö.
Tills vidare klarar jag mig bra här i Stockholm, Jag har fått låna en lägenhet av en vän till en vän. Han vill inte bo där själv och jag förstår honom eftersom lägenheten saknar både dusch och toalett på grund av vattenskada. Men april är skämtets och överraskningarnas månad och innan jag vet ordet av har jag blivit befordrad till hotellreceptionist på ett charmigt litet hotell på söder. En kursare till mig arbetar som hotellföreståndarinna och hon låter mig sova över på hotellet mot att jag hjälper till att checka in några sena gäster från Mexico och duka fram frukosten på morgonen. Det passar mig bra. Inte bara för att jag behöver någonstans att sova, duscha och bajsa utan också för att jag blir lätt rastlös av att bara gå omkring och vänta på visum. Det är kul att få jobba lite ibland också.
Just nu sitter jag i läsesalen på Kulturhuset och skriver. De har en lyssnarhörna med sköna fåtöljer och hörlurar där man kan beställa nästan vilken musik som hellst. När jag frågar bibliotikarien om de har Fria Proteaterns inspelningar med Vysotskijsånger försvinner han in på lagret en stund och kommer snart tillbaka med en härligt raspig vinylskiva. Han frågar mig vilket nummer jag sitter vid och jag kastar en hastig blick genom salen.
Det sitter en stor karl med ett runt, rött ansikte i en fåtölj och ser ut som lyckan själv. Han ler stort och verkar helt försjunken i musiken han lysnar på. Han ser ut som en jazzmusiker och jag gissar att han lyssnar på en skiva med Arne Domnérus. Han verkar trivas så bra att jag bestämmer mig för att slå mig ner i närheten av honom. Nummer 23 säger jag och väljer en plats med utsikt över hötorgsskraporna som inte är alltför långt bort från killen med smilet. Kanske kan han smitta av sig lite av sitt sköna leende på mig. (När jag tittar på honom över axeln tittar han upp och ser mig rakt i ögonen, jag nickar lite harmset och tittar bort.)
När jag har lyssnat en stund på Vysotskij och skrivit lite, går jag tillbaka till bibliotekarien och letar igenom musikkatalogen. På första bladet hittar jag en skiva med Arne Domnérus, den heter "Pawnshop Blues" och jag ber honom sätta på den åt mig. Jazzfarbrorn sitter fortfarande kvar och när jag ska passera honom makar han på sina ben. Jag slår mig ner i fåtöljen igen och kränger på mig lurarna igen. Tonerna till "Somewhere Over The Rainbow" porlar in i mina öron. Det fungerar, en lång stund kan jag varken skriva eller tänka. Allt jag förmår är att sitta och le och jag låter tonerna massera hjärnan som vatten från en springbrunn.
Det slår mig att Arne Domnérus saxofon inte bara är ett musikinstrument, utan mer av en massagemaskin som kan sträcker sig in genom öronen och masserar hjärnan inifrån. Tonerna ligger precis innanför huden på mig och det är som att de hela tiden skämtar lite med varandra, fintar, försvinner och dyker upp igen på helt oväntade ställen. Inte undra på att han är så lycklig tänker jag. Jag bestämmer mig för att jag måste fråga vad han lyssnar på - vid det här laget är jag övertygad om att mannen med leendet också lyssnar på Domnérus - men när jag vänder mig om igen har han försvunnit.
När jag har lyssnat färdigt frågar jag Bibliotekarien. Nr 31 säger jag, han som satt där, vad lyssnade han på? Bibliotekarien bläddrar lite bland några album, hittar nummer 31 och lyfter ner ett svart skivomslag som han räcker över till mig "E-type" säger han med ett neutralt tonfall.
